8-21 mars
Äntligen!
Någon gång i min ungdom fastnade jag för det vackra namnet FORMOSA, en ö långt borta i Asien. När det blev aktuellt med en resa dit, kom en pandemi i vägen. Även stökiga grannar har oroat vår avfärd. Men UD har inte avrått från resor, så då skyndade vi oss att boka. Men nog var vi fundersamma om resan skulle bli av. Det fanns åtminstone tillräckligt många anmälda men den lilla oron om grannen kvarstod.
Men…. Iväg kom vi och hem kom vi!
FREDAG – LÖRDAG 8-9 mars
Landvetter – Köpenhamn – Dubai – Seoul.
På Landvetter var flyget försenat pga dimma i Köpenhamn . Jag kontaktade resebyrån utifall vi skulle missa flyget i Köpenhamn så att de var beredda på ev. ombokningar. Lärdomar från vår Madeiraresa gör oss smått nojiga.
Men vi hann och hade gott om tid vid gaten och planet till Dubai.
Lugn flygfärd. Inga luftgropar. Mycket mat. God mat.
Underhöll mig med filmen ”Killing of the flower moon”.
Denna väntan på flygplatser! Blev nästan fyra timmar i Dubai. Försökte sova sista långa sträckan på 8 tim. till Seoul.
Hej Sydkorea!
Strax efter 17:00 ( lokal tid, ) landade vi. Gun-Nilla hade uppsnappat något om införsel av kött, grönsaker och frukt som måste deklareras vid införsel. Vi som hade jordnötter och nötmix med oss blev oroliga. Frågade flygvärdinnorna som först sa att det var OK, men ändrade sig till ett ”nja” när kollegor involverats.
Vi bad om deklarationsformuläret och fyllde i rutan för frön och nötter.
På vår väg ut ur planet träffade vi vår guide Magnus och några av våra medresenärer.
Kön till passkontrollen gick relativt snabbt trots att den var minst 200 m lång i sex slingor när vi kom. Pekfingeravtryck och av med glasögonen.
Sedan kom sanningens ögonblick. Vi gick på den röda linjen och vägleddes fram till en disk och ung ”tullare” som tack och lov frikände våra nötter. Vi behövde inte packa upp väskorna . Vi har ju sett hur det går till vid australiska gränsen!
Buss in till storstaden Seoul.
Efter ca 1 timme var vi framme vid en restaurang där vi skulle inta vår välkomstmiddag. Typisk koreansk mat med grillning vid bordet. Maken tog den koreanska ölen som inte smakade någonting och den inhemska spriten Soju. Smakade som sötat vatten. 20% alkohol. Koreanerna blandar öl och sprit med en rolig twist. Först några centiliter sprit i botten på ett glas, fyller upp glaset med öl för att avsluta med att medelst ett skedskaft, snabbt och hårt slå till mot botten av glaset. Resultat: ”sparkling beer” i några sekunder.
Negativ statistik: sydkoreaner konsumerar mest alkohol. Slår ryssarna! Kan det vara möjligt?
Buss till hotellet Fine Tree och äntligen en säng. En säng! EN! Med ETT täcke! Ja, ja, får väl gå….
Något annorlunda möblemang med handfatet i hallen. Resten av badrumsmöbler där de i regel huserar. Modernt med en toalettstol som hade diverse bekvämligheter. Fast ingen ”störande” musikknapp. Men värme på toalettringen är inte att förakta. Fast batteriet var nästan på noll så det var ingen fart på de’ hele.
Det som var bra, var rörelsedetektor på lampan i hallen. Bra vid toabesök mitt i natten.
Jag tror detta var första hotellbesöket där maken inte kollade TV:n och dess kanaler , det första han gjorde.
SÖNDAG 10 mars.
Sömnen si så där med delat täcke.
Beställde extra täcke i receptionen.
Vi var först i matsalen och fick verkligen uppmärksamhet och genomgång av utbudet. Fräscht med soppor, sallader, ägg, bacon, frukt, yoghurt men ytterst litet utbud av bröd.
Kaffet sisådär. Espresson smakade möjligtvis kaffe.
Stadsrundtur idag.
Seoul har under de sista tio åren vuxit fram som en av Asiens modernaste städer. Av landets 50 miljoner invånare bor drygt hälften i storstadsområdet. Vi började med att se vaktavlösning vid Gyengbokpalatset. Under 500 år, från slutet av 1300-talet till slutet av 1800-talet styrde den koreanske kejsaren landet härifrån. Tempelområdet har förstörts i två omgångar men byggts upp igen. Endast 10% – mest grundstenar – fanns kvar när nuvarande uppbyggnad på 1990-talet skedde. Mycket influenser från Kina i utsmyckning av tak och kolonner. Magnus visade på texten ovanför vissa öppningar. Tecknet längst till vänster som ser ut som två saloondörrar, betyder just det. Nåja, port eller dörr är väl mera rätt.
Hur som helst blev jag mest imponerad av de vackra färgerna i vakternas klädedräkt. Men även bland publiken – framför allt kvinnorna, var det uppseende många som gick omkring i snygga munderingar och snygga håruppsättningar. Var det för att det var söndag? Nej. De flesta som var festklädda var turister. Sydkoreaner från världens alla hörn kommer hit, hyr kläder, fotograferas och det viktigaste av allt – det skall presenteras med många bilder på sociala medier och framför allt på Instagram. Under speciella hashtags. Skönhetsidealet lär vara som värst i detta land. Ett fagert utseende leder till bättre jobb och det är tydligen vanligt att en skönhetsoperation är en helt normal present från föräldrarna. Det var från Sydkorea modet kom, med att även männen började sminka sig. Tips alltså! Någonting som behöver förbättras ? Antalet skönhetskliniker är flest i Sydkorea.
Vår buss tog oss sedan till Bukchon Hanok Village – en by med 600-åriga anor. Dessvärre hade charmen försvunnit i samband med restaurering.
Dags för lunch i Gwangjang Market, ett av stadens största marknadsområden. Här finns allt mellan himmel och jord. Kläder, husgeråd, kryddor och sist men inte minst Seouls kanske bästa streetfood. Eftersom det var söndag så var inte alla affärer öppna.
Vi vågade oss på några streetfood-rätter. Gott, men också starkt.
Offentliga toaletter är gratis och förvånansvärt rena. Bra skyltat dessutom.
Buss igen till söder om Han-floden. Här finns de nyare delarna av staden. I Gangnam-distriktet har de internationella storföretagen byggt sina huvudkontor och här tog vi oss ner till världens största underjordiska galleria/ mall. Ett varuhus med namnet Åland ( jo, ett ”Å”) passerades på vår väg till biblioteket som imponerade. Men hur bära sig åt för att låna? Fast böckerna högst upp var nog bara skådebröd. Eller. Ljuv musik i biblioteket. Live. Kanske inte riktigt min smak, men lite förvånade blev vi allt när vi kom fram och upptäckte att den skönsjungande damen var av ett annat kön än förväntat. Kastratsångare.
Istället för shopping letade vi upp ett kafé. Vi ratade Starbucks och hittade en annan för oss okänd kaffekedja. På en bakgata. Ut ur det värsta bullret från gallerian . Trots något kyligare klimat valde vi tystnaden. Kaffet dyrare än vår lunch!
Bongeunsa-templet som låg intill gallerian hann vi inte med. De som gjort det hamnade mitt i en mässa av något slag.
Michelle, vår inhemska stiliga guide, försökte lära oss hur man köper tunnelbane-biljett. Tydligen har Seuols tunnelbana utsetts som bäst och värst nå’t år.
Positivt att det inte var skräpigt. Ingen graffiti.
De som ville ta sig upp på Seoul Sky Observatory i Lotte World Building gjorde det. P tillhörde skaran på nio personer som valde detta. Skyskrapan öppnades 2017 och är med sina 555 meter världens femte högsta byggnad. Enl P kommer man högre upp än i Burj Kalifa.
Gun-Nilla och jag tillhörde skaran på sex personer som återigen fick träna tunnelbanesystemet som avslutning av vår stadsrundtur.
Middag på egen hand och det slumpade sig så att vi tog följe med P och M och hamnade till slut på en restaurang som hade kyckling på menyn. Bara kyckling. Med ben. Utan ben. Friterade med varierande smaksättning på frityrsmet. Vi chansade på två olika rätter men i tre portioner. Tur var väl det! Bautastorlek visade det sig vara. Vi kämpade bra, men lyckades inte göra tabberas. Vi försökte lämna dricks men det avvisades vänligt men bestämt.
Morgondagen är en dag på egen hand. Många pratar om Nationalmuseet. Vete sjutton om jag följer med.
Det extra täcket jag beställde visade sig vara en tjock filt. Utan lakan. Orkar inte bry mig…
MÅNDAG 11 mars
Inte mycket sömn inatt heller.
Maken bad om hjälp med AC:n. Svaret han fick var att de inte satt på luftkonditioneringen ännu. Ville vi ha svalare i rummet var alternativet att öppna ett fönster. Hjälpte igår kväll när jag kom tillbaka efter vår långa dag i stan. 27,5° visade panelen.
Idag skulle det bli museibesök för kultur måste man ha. Jodå, visst hängde jag med.
Halv tio drog vi iväg till närmsta T-station för att på egen hand införskaffa biljetter. Lektionen igår hade några luckor insåg vi raskt. Det tog väl femton minuter innan apparaten spottat ut tre biljetter till oss och då började nästa problem, med val av resväg och byte av linje. Lite kaxiga då vi trodde vi klurat ut svårigheterna. Jodå, fram kom vi utan svårigheter.
Entrén till Sydkoreas Nationalmuseum var gratis. Tur var väl det, när det visade sig vara i särklass den absolut tråkigaste byggnad jag sett med alldeles för skrytiga, stora utrymmen som effektivt dolde de små utställningshallarna. En byggnad utan tillstymmelse till en endaste mjuk linje förutom ett välvt tak i entrén. I ett försök att vara pampig blev intrycket stelt och tråkigt. Ja, tråkigare för varje minut som tillbringades. Fort iväg för kaffe eller lunch.
Köpet av biljetterna till T-banan gick nästan smärtfritt denna andra gång och vi valde att kliva av i närheten av en kanal för en promenad längs vattnet i riktning mot vårt hotell. När en hiss uppenbarade sig valde vi den istället för jobbig trappa. Gun-Nilla har besvär uppför och jag nedåt i trappor. Maken lyckligt förskonad från dylika krämpor. Det här med trappor är inte kul. Speciellt i tunnelbanan. Konstigt nog är höjden på stegen i mesta laget. Konstigt eftersom invånarna i Sydkorea inte kan räknas till de längsta på detta klot. Rulltrappor finns, men inte på varje station. Hissar finns om man lyckas lokalisera dem. Då gäller det att ha vässade armbågar när de inhemska sköra och gamla tycker att de har företräde. Turister är av ondo tycks de äldre mena enl. vår guide. Men det är bara att le och låtsas att inte begripa något. Det var vi bra på.
Idag blev det lunch i en bottenvåning med flertalet restauranger. Vi kom nog i sluttampen på lunchrushen för när vi lyckats få in vår beställda mat, försvann de andra gästerna och personalen dukade upp till sig själva. Inte störde detta oss på något vis. Vi delade på två rätter – vårrullar och ris med räkor. Vi fick varsin räka som hamnar långt efter i smak och kvalitet med våra svenska räkor. Det här med dricks är svårt. Accepteras icke. Inte på något ställe. Om vi betalat för mycket kommer personalen nästan springandes tillbaka med överskottet. Inte ens myntet 500 Won (ca 4 SEK) tas emot. Fråga till Magnus om dricks till städerskan är OK besvarades med att det går väl bra men förmodligen inte kommer att tas tillvara, kan t.o.m. vara så att de kommer springandes efter oss i tron att vi tappat/ glömt pengarna.
Välbehövlig vila innan middagen.
På en bakgata vid vårt hotell hittade vi en kinesisk restaurang på tredje våningen. Utan hiss! Men denna gång var det trätrappor med bra höjd.
Vi enades om fläsk i sötsur sås att dela på. Vår kock, tillika servitör, kunde ingen engelska, men lyckades förstå vad vi ville ha. Var väl ingen sensation precis men i vanlig ordning gjorde vi vårt bästa. Blev billigare än beräknat.Vi trodde vi beställt en dyrare portion. Språkförbistring åt det positiva hållet.
Till hotellet för nattinatti. Imorgon tidig avfärd från hotellet.
Några observationer och funderingar efter två dygn i Sydkorea.
Bilparken bättre än hemmavid. Inga rishögar på gatorna. Bl.a. har lite ovanligare KIA-modeller siktats plus en orange McLaren.
Var är alla taxibilar? Dyrt med taxi enl. Michelle.
Hyrcyklar finns. Förstås.
Det är rent på gator, torg och tunnelbanan. Inget klotter har skådats där vi passerat. Istället graffiti med vackra motiv på några få väggar.
Rökförbud tycks råda på och i närheten av offentliga platser. Till vår överraskning tycks detta efterföljas. Rökare av allehanda slag är hänvisade till rökrutor. Precis som vid vårt hotell. Undrar om nedskräpning med fimpar är straffbart? Inser i skrivande stund att trottoarerna vi passerat varit kliniskt rena från dem . Fråga till guiden som besvarade den med att ” nej, så gör man inte eftersom ingen annan gör det och man vill inte tappa ansiktet”.
Under promenaden hem igår kväll såg vi hur restauranger samlade sitt skräp i prydliga högar mitt på gågatan och tidigt imorse kunde vi höra sopbilar plocka upp påsarna. Åtminstone inbillar jag mig att ljudet jag hörde var just detta och inte från något vapen. För lite så lät det. Jag är ju inte någon expert på just vapen , men i min hjärna kanske det skulle låta så.
Ett annat ljud som plötsligt dök upp var från ett utryckningsfordon. Efter 1 1/2 dygn i en storstad kom det första!
Klädmodet hos ungdomarna skiljer sig inte mycket från övriga världen. Svart. Mycket svarta kläder. Finns såklart rebeller som via sina klädval markerar andra, för oss okända stilar.
Kyrkor. Den största överraskningen är religionen. Hälften av befolkningen uppger sig vara ateister. Den andra hälften uppdelad på kristendom och buddism. Det hade jag inte anat. Korea är tvåa i världen på att skicka ut missionärer.
Brandsläckare. Finns överallt. Väl synliga. I butiker och även utomhus på strategiska platser.
På vårt hotellrum finns en låda innehållande rep som vid eventuell brand skall användas för att ta oss ned från faran. Vete sjutton om jag skulle klara detta. För det första förstår jag inte instruktionerna, och för det andra våga lita på att kroken pallar min tyngd.
Förutom detta är varje rum utrustad med en ficklampa, placerad så att den är lätt att grabba om evakuering sker ut i korridoren .
Tydliga skyltar för nödutgångarna finns också. Maken trodde det var Mekka-pilar. Vad nu dessa gör i korridorerna? Jag har i vårt rum inte noterat någon pil som visar riktningen mot Mekka.
TISDAG 12 mars:
Börjar med en observation. Detta är det första hotellet på länge där vi inte ombeds spara på tvätten och att gärna använda handdukarna mer än en dag. Därför blev vi förvånade när vi insåg att på detta hotell byts handdukarna dagligen. Vi som innan resan uppmanats att spara på vatten. Duscha snabbt och gärna köpa storpack dricksvatten istället för många små. Miljötänk. Dricksvatten har fyllts på varje dag. I halvlitersflaskor. Utöver den halvlitern vi får i bussen. Vi tackar och tar emot.
Efter frukost var det dags att besöka
DMZ – den demilitariserade zonen mot Nordkorea. 4 km bred zon längs hela den långa gränsen på 248 km. Inom DMZ finns en mötesplats -JSA -mellan de två nationerna, där förhandlingar äger rum. Detta lilla område delas och övervakas av Syd- och Nordkorea och USA. Om det säkerhetspolitiska läget varit mindre frostigt så kunde vi fått besöka detta område under översyn av den amerikanska militären.
2018 kom Nord- och Sydkorea överens om att avlägsna alla landminor och vapen från JSA som numera bevakas av 35 obeväpnade säkerhetsvakter.
Men vilken apparat detta blivit! Tivoli, konst, kafeér, matställen, toaletter, affärer, souvenirer, filmvisningar och säkerligen en hel del annat som vi inte såg.
Vi är lite innan säsong, så vår väntetid på de speciella bussarna som får köra till DMZ blev inte så lång. Sedan blev det löpande band med tider att passa.
1 timme på varje stopp och sedan fort iväg till nästa. Vår Michelle hade stenhård koll på var vi befann oss och såg till att vi var i god tid i bussen. För här väntas inte! Undrar så, hur de löser borttappade resenärer. Men vi är ju svenskar och alla var på plats minst 5 minuter innan avgång och alltid före de andra passagerarna i vår buss. För bussen var naturligtvis fylld.
Nu har vi tittat på Nordkorea! Även fått en snabb historielektion om Koreakriget. Serien MASH är väl det jag kopplar ihop med detta krig.
Vädret var mulet med små försök av solen att titta fram.
På hemväg skulle vi äta lunch. Mitt i värsta industriområdet låg en annorlunda restaurang med fin inredning. Och mängder av mat. Vi orkade inte med tabberas. När alla rätter var framdukade var hela bordsytan täckt av skålar, fat och en gryta med rissoppa.
Det var nog många som halvslumrade på bussen ”hem”.
Lite vila innan jakt på glassbar. Blev en cheeseburgare till maken på Burger. Ingen glassbar i sikte men på vår GS25 intill hotellet fanns strutglass i frysdisken. Riktigt god.
ONSDAG 13 mars:
Tåg till Busan. Till kusten. Våra resväskor lastades på liten pickup och återficks vid ankomst till hotellet. Skönt att bara ha ett handbagage.
Vädret krispigt kylig med fin soluppgång.
Tågstations-byggnaden relativt nybyggd och naturligtvis ren och fräsch.
Apropå byggnader så har de flesta höghusen i innerstaden , fasader av glas. Husen speglar sig i varandra och konkurrerar om vem som är snyggast.
I förstäderna är det vanlig tråkig cement. Visserligen är de höga, väldigt höga, men knappast några fyrkantiga hus. Vinklar åt alla håll och kanter plus lite färg ger variation. Men inget kan dölja att de är höghus.
Utsikt från tåget: växthus, växthus, växthus. Odlingar. Fruktträd. Barrträd på små kullar och berg. Eftersom vi reser innan blomning och odlingar kommit igång, så var det mesta gräsbrunt.
Många tunnlar var det.
Tåget både gick och anlände punktligt. Mycket ovanligt med förseningar på KTX som i år firar 20 år.
I Korea skall det vara tyst på tåget. Några i vårt sällskap fick tillsägelse.
Som väntat var det varmare i Busan. Men det var rejält blåsigt.
Vår buss, en karaoke-buss om man ser till inredningen, hade dessvärre rödtonade rutor som inte gjorde utsikten rättvisa. Visserligen var vattnet smaragdfärgat men i övrigt var det bara tråkigt, mörkt och missvisande.
Första stopp var på en fiskrestaurang där vi hade förbeställt maten. Jag testade abalone (havsöron eller öronsnäcka). Skalets insida har ett tjockt lager av pärlemor och köttet kan ätas rått eller tillagat. Jag misstänker att vår var tillagad eftersom det var snyggt uppskuren. Smaken? Nja! Blev bättre med soja. Fast soja är big NO-NO i Sydkorea. Jämför med ketchup på en trestjärnig Michelin-restaurang. En sak till man inte gör i Sydkorea är att lyfta sin skål med mat närmare munnen vilket är ett utomordentligt – för mig – sätt att inte spilla. Nej, här står skålen med mat kvar på bordet! Besticken hittills har varit en sked och två ätpinnar. Pinnar i metall! Jag som övade upp mina färdigheter hemmavid med träpinnar och det gick över förväntan. Men nu. Går inte att greppa, pinnarna glider och maten ramlar av. Ideligen. Sked och ibland medhavd spork får till gripas.
Restaurangen hade IKEA som granne.
Nästa stop var Haedong Yonggung Temple. 108 trappsteg ner eller asfalterad väg – valet var vårt, ner till havet där ett av tre heliga platser i Sydkorea tillägnats ”the Goddess of Buddha” . En kvinnlig buddha. Jag tror vi missade henne! Utsikten var vacker i alla fall.
Stopp nummer tre: Haeundae beach. En enorm sandstrand som på somrarna är fullpackad av människor. Idag var inte läge för bad. Det var här det blåste som värst. Och det var här Michelle blev av med två passagerare. Synd om henne och synd om P som inte upptäckte att frun saknades. Hon och J hade inte observerat att bussen hade bråttom. Vår svenske guide uppmärksammades om att det saknades personer. Ingen fara, vi andra fick en extra tur runt kvarteret.
Stopp fyra: En kort glasbro med dålig sikt nedåt, men vacker vy ut över havet och mot staden Busan. Blåsigt. Fin plantering av påskliljor. En försmak av våren. Vi har sett magnoliaträd i blom. Inte många, men lika glada har vi blivit varje gång de spanats in.
Femman: Gamcheon Culture Village. Ett område som tidigare beboddes av fattiga fiskare. Nedgånget och inte populärt tills det sakta men säkert genomgått en förvandling till ett hippt område. Husen målade i färger och graffiti. Mest sevärda väggmålning var på två av medlemmarna i den mycket populära koreanska popgruppen BTS. För oss okända.
Dagens sista stopp blev på fiskmarknaden Jagalchi. Sydkoreas största fiskmarknad där man kan hitta fisk och skaldjur i alla former.
Synd om fiskarna i små lådor och ännu mera synd om hundar som fanns i ett stort skyltfönster i närheten. Pyttesmå utrymmen där de knappt kunde svänga runt.
Crown hotel. Största golvytan hittills. Dubbelsängen placerad intill fönstret. Ett kök med bord och två stolar, en fungerande AC.
Middagsdags och promenad för att se om det fanns någon mysig restaurang i närheten av hotellet. Vi verkade hamna i ett rött distrikt med karaoke-barer och japanska affärsmän och valde därför att gå tillbaka till hotellet och deras kycklingrestaurang. Bra val. De honungspanerade, friterade kycklingdelarna var förvånansvärt goda. Oststicksen vi testade fick godkänt de också.
Nattinatti.
TORSDAG 14 mars:
Frukost 06:30 och vi var först i kön . Inte. Magnus och J stod redan beredda. Inte en endaste minut innan halv öppnades dörren till matsalen.
Inte så pjåkigt trots avsaknaden av yoghurt.
Hejdå till Michelle, Busan och Sydkorea och sedan väntan på flyget till Taipei.
11:15 blev 11:45. Ingen mat på planet om man inte förbeställt.
Immigrationspapper att fylla i.
Hej till Taiwan (f.d. Formosa)
Ankomst Taipei där Gun-Nilla och jag fick vårt handbagage genomsökt när vi sanningsenligt svarade att vi inte hade kött eller frukt, men däremot jordnötter. Nötpåsarna var OK. Även denna gång!
Gun-Nillas bag genomsöktes en gång till innan vi kom ut. En hund markerade för något i bagen. Troligtvis var det för att frukten vi fick igår hade kvar några doftämnen.
Alla fick varsitt paket vid ankomsten! Chokladpaket.? Inte. Nej,ett gratis test för att testa för covid-19! Taiwaneserna har inte riktigt släppt rädslan efter pandemin. Många använder fortfarande munskydd. Fast det gjorde de redan innan pandemin.
Vår inhemske guide – Hertigen kallad av Magnus, ledde oss till en söt, lila minibuss. Chauffören var en ung tjej som slängde upp vårt bagage hur lätt som helst. Fördomar.
Dagens enda gemensamma punkt var ett besök i Taipei 101, stans stolthet, som var världens högsta skyskrapa (449,2 meter och 509,2 meter med mast), fram till dess att Burj Khalifa invigdes i Dubai. Men…. Taipei 101 har världens snabbaste hiss – 61 km/tim.
Jag tyckte om denna höjdare. Ovanligt fin exteriör och bra med plats på våningen med panoramafönstren.
Visserligen var det något disigt men vi fick en bra överblick över staden som bebos av ca 9 miljoner.
Magnus hade förvarnat oss om att transportmedlet nummer ett är vespor och mopeder och att därmed ljudnivån är högre. Det var den. Avsevärt högre, kan nog också tillskrivas att bilarna i Seoul mestadels var eldrivna medan de här i Taipei nyttjar fossila bränslen.
Hyrcyklar finns. Jag begriper inte att de vågar sig ut i trafiken. Visserligen är cykelbanorna markerade men med fotgängare som ibland tar felsteg och moppar intill …… och att de dessutom cyklar utan hjälm……huu.
Vårt rum litet, lite unken doft men inget mögel. Safety, vattenkokare, te och kaffe.
Vi plockade ut lite pengar och maken var först ut. När det var G-N:s tur pep och tjöt det någonstans i närheten. Brandlarm? En vakt från banken kom utrusande och plockade ut makens kreditkort som han glömt plocka ut. Vilken tur att vi också skulle plocka ut lite cash så att vi inte hunnit längre ut på gatan.
Nästa punkt på listan var mat! Vi var 8 personer som med gemensamma krafter lyckades hitta en food market.
Vi hamnade tydligen mitt i rusningen då det var svårt att hitta sittplats. Vänliga infödingar flyttade på sig så att även G-N och så småningom också J fick plats. Jag tog någon form av köttgryta, G-N en fiskrätt och grabbarna en fiskgryta. Mycket gott! J hade dessutom varit i en butik och inhandlat öl till sig och maken. Det var inga problem med att öppna dessa till maten.
Maken bestämde sig för att skaffa sim-kort. Receptionen hade ringat in en möjlig affär som hade dessa. Så när vi var mätta och nöjda efter maten drog vi iväg på jakt efter kommunikation med omvärlden. Maken som (dessvärre) inte orienterar lika bra som tidigare lyckades få in oss på en sidogata där en yngre förmåga som inte kunde engelska pekade ut riktningen. Vi gick och gick och gick innan vi bestämde oss för att vända. Bingo! Där var den ju! Vi hade gått förbi komboaffären med telefoner och kioskvaror.
Jodå, SIM-kort fanns till en rimlig penning 450 för en vecka. Kruxet var att det krävdes ett pass. Tur att G-N var med på promenaden för hon hade med sig passet. Det var OK och hon blev fotograferad och fick signera makensabonnemang.
FREDAG 15 mars:
Minimal frukostbuffé. Espresson helt ok.
Utflykt till östkusten. Två timmars resa ut på landet genom långa tunnlar, uppför grönklädda berg och ner i dalar med många hus – typ villor. Dessa hus är privata och de flesta har en liten plätt med risodling istället för grönsaker. Det finns ormar. Gröna ormar som döljer sig i odlingarna. Deras gift, strået vassare än huggormens. Men inte dödligt.
Vårt första mål för dagen var ett besök hos ursprungsbefolkningen som kallar sig Atayal. Av Taiwans befolkning på 25 miljoner hör ca 600 000 till ursprungsbefolkningen och 90000 Atayal. Precis som i övriga världen har minoriteter förtryckts och haft det besvärligt på allehanda sätt. Men faktiskt har det börjat svänga och staten hjälper till med pengar så deras kultur och språk kan bevaras. Enl. talesmannen idag, kom Atayal till Taiwan för ca 5000 år sedan. Från norr.
Tidigare var de tatuerade och legenden berättar om att i tidernas begynnelse sprack en sten och ut klev en kvinna och två män . Den ene mannen gillade inte det han såg och försvann in i stenen igen. Den kvarvarande mannen vågade inte göra några närmanden eftersom han var extremt blyg. Den klipska kvinnan försvann i skogen, smetade in ansiktet i kol och vips var blygheten borta hos den blyge och fortsättningen får man ju fundera över…..
Männen fick sin tatuering i samband med första jakten och kvinnorna när de övat upp en färdighet som ex. vävning.
Hur som helst bjöds vi på musik, kläddes i deras traditionella dräkter ( för de som ville), fick lära oss en dans, att göra godis av varmt ris och att karva oss varsin bambumugg. Jag var tydligen så dålig på detta, så jag fick min dekorerad av deras talesman.
Lunch tillagad på plats av råvaror som de odlat, fiskat och jagat på egen mark. Det var gott. Speciellt fisken. Jag fick tummen upp när jag backade och tog två till . Äntligen ätpinnar av trä. Plockade med mig dessa.
Programpunkt två var på ett whiskey destilleri. Kavalan. Okänt för oss. Enbart single malt whiskey produceras.
2005 etablerades företaget som ägs av King Car Group. De hade tänkt göra öl men fick inte tillstånd till detta och från öl till whiskey är steget inte långt eller? Starthjälp från Skottarna, import av mäskat korn och jäst medan de viktigaste ingredienserna kommer från Taiwan – friskt, rent vatten och perfekt fuktighet för lagring. Avdunstningen är på 15% jämfört med Skottlands 2%. Det behövs ingen kontroll av temperaturen på de fyra våningarna där tunnorna lagras. Enl. dem hade lagringstiden ingen betydelse för smaken, förutom att whiskeyn fick mörkare färg. Vad vet väl jag som inte är någon anhängare av denna dryck. Whiskeyn fått massor av priser och utmärkelser. Hittills 790 guldmedaljer. Även i konkurrens med whiskey från och i Skottland.
En glass innan det bar tillbaka till Taipei. En stunds vila innan Magnus visade oss hur tunnelbanan fungerar när han snällt nog lotsade oss till en kvällsmarknad. Vi testade en bulle, fylld med någon kryddig köttröra. Nygjorda. Och varma. Överraskande goda. Även några dumplings slank ner.
I övrigt var det trångt, långt och dofter av varierande grad . Bubbelteet som skapades på Taiwan ratade vi.
Vi var åtta i gruppen som traskade runt i en timme innan vi drog hemåt igen. Ganska så trötta på larmet och trängseln ute på stan drog vi en suck av lättnad när vi kom innanför hotellets väggar och tystnaden där.
LÖRDAG 16 mars:
Halv nio startade vår stadsrundtur med ett besök på Palatsmuseet. 1947 när Chiang Kai-Shek förstod att han troligen skulle förlora inbördeskriget mot kommunisterna lät han i hemlighet transportera de allra finaste föremålen från Förbjudna staden i Peking till sin nya exilhuvudstad i Taipei. Det är denna ovärderliga skatt som utgör grunden i Palatsmuseets samlingar. Otroliga samlingar. Mycket jade och mycket fint porslin. Inget tråkigt museum.
Från Zhou-dynastin runt 600 år före Kristus fanns stora bronsklockor. Klockor för musik alltså.
Trebenta kokkärl var symbol för kejsarmakten.
Tangdynastin 618-907 e.Kr. Utmärkande med målningar av berg och vatten, gärna med en tall också i motivet. Yin/Yang. Kvinnligt/Manligt. Berg/Vatten. Jämna nummer kvinnliga, men nummer 10 står för en manlig gud.
Porslin från Mingdynastin.
Jade från olika tidsepoker.
Ett kort foto-stopp vid Presidentpalatset som byggdes av japanerna 1901, innan vi hastade vidare till Frihetstorget där vi såg vaktavlösningen vid Chiang Kai-Cheks minneshall. Exakt 8 minuter tog överlämningen. Ingen musik som hjälp att hålla takten när två vakter gick av sitt pass och två nya tog över. Stackarna står blickstilla i en timme!
Lunch på typisk dumpling-restaurang. Hertigen hade bokat bord, men trots detta fick vi vänta en stund. Det var fler som köade. När vi äntligen fick sätta oss till bords var det dumplings och soppa. Gott. Men livligt. Väldigt hög ljudnivå när det verkade vara tjocka släkten med barn och barnbarn som besökte denna restaurang. Ett gott betyg alltså.
Nöjda och mätta gjorde vi ett stopp på en liten marknad, där de flesta butikerna hade stängt. Det var ju lördag. Några frukter fanns att beskåda och diverse djurdelar vi inte är vana att tillaga. Hönshuvuden, kycklingben, både tjocktarm och tunntarm och lite fler inälvor.
Dagen avslutades med matlagningskurs. Gissa vad! Vi fick lära oss att göra dumplings. Det tog sin lilla tid förstås och inte blev de vackra!
Under tiden de ångades fick vi skaka varsin Bubbelte. Tapiokakulor som blandats med brunt socker i botten på dricksglaset. Sedan is, starkt te, mjölk i en shaker och skaka, skaka. Bubblorna var skummet som lade sig överst när man hällde det skakade över kulorna. Inte så pjåkigt.
Men hu. Nu skulle vi äta våra dumplings och en god köttsoppa. Det var nötkött i soppan. Perfekt kokt och mör. Bara synd att vi inte orkade med en hel omgång mat igen. Tur att dagen slutade där.
Vin och kaffe hos oss innan det var dags att planera morgondagen och vår utflykt över en natt i Tainan. Vi packade bara ett handbagage. Vädret i Tainan enl. prognoser 27-30°. Sol.
Proppmätt och lätt illamående var det lite svårt att somna.
Kuriosa. På våra frukostkuponger är det stämplat 113-03-17. Varför? Det är vanligt att räkna årtal från Taiwans grundande 1912. När man föds är man ett år. Skulle man födas i december räknas man som ettåring. I januari påföljande år blir man två år fastän man endast är 1 månad. Haha.
På vårt hotell saknas våning 4! Voffo, voffo då, då? Siffran har ett uttal som liknar ordet död.
Sett på stan: Stackars hundar. Antingen skjutsas de i hundvagnar eller bärs i hundsele. Undrar om det beror på att de inte får göra sina behov på gator och torg. Inte en endaste hund i koppel har synts till. I Taipei alltså. Ute på landet har de synts liggandes utanför affärer och bostadshus.
SÖNDAG 17 mars:
Dags att ta sig till södra Taiwan. En sträcka på ca 30 mil. Med buss.
Vårt första stopp blev i ett Hakka-center. Hakka är en folkgrupp inom han.
Hakka betyder ordagrant ”gästfolket” .
De har ett eget språk, månggifte ovanligt och framför allt så band man inte kvinnornas fötter.
Vilken ljuvlig värme vi möttes av när vi klev ur bussen. Vindstilla. Mulet . Tackade vi för.
Det fanns fina miniatyrskåp med fruktaffärer, bagerier, apotek och fiskaffärer. Så välgjorda.
Kommers förstås. Torkad frukt bl.a.
Ytterligare en timmes färd genom landskap som blev allt plattare med fler och fler risfält, mer av blommande träd och ”levador” modell större.
Lunchstopp.
Väl skyltad information över damernas urval. Det fanns vanliga västerländska toalettstolar, hål i golvet-toaletter, mor och barn-toaletter och dessutom info om vilka toaletter som var lediga/upptagna. Men återigen rent.
Vi passade på att luncha. Espresso och yoghurt för mig på ett Starbucks.
Kollade vad som fanns att inhandla på en taiwanesisk 7eleven.
Ladusvalor flög omkring oss, upptagna med att bygga bon.
Vi avböjde ytterligare en paus. Hellre direkt till Tainan. Men inte blev det till hotellet precis. Nej, ett stopp inne i stan medan tiden tickade på till incheckningstid.
Hayashi Department Store. Ett gammalt femvåningshus från den japanska kolonialtiden som fått en makeover efter att varit övergivet i många år. Den gamla hissen har fortfarande kvar sin gamla tavla som visar vilken våning hissen är på. Till femte våningen skulle vi. Hissen tog endast fem personer i taget. Väl däruppe skulle vi se hålet från en bomb som fälldes under WW II av amerikanarna. En liten hint om hur gammalt huset är. Fanns även en japansk Torii Shrine (ingång till en shintohelgedom) .
Shopping förstås. Jag köpte mig ett ”svettband”.
Bästa hotellet hittills. I ett shoppingcenter. Vi kunde gå direkt ut från hotellet till den exklusiva Mallen med en kod. P lyckades hitta Kavalan whiskey i en liten flaska till ett inte hutlöst pris. Vi försökte därefter ta en promenad i omgivningen men det fanns inga mysiga gator att strosa kring, så vi åkte upp till vårt rum där vi kunde njuta av solnedgången och se på när gatuskyltarna tändes.
Magnus har utmed vår färd idag försökt visa oss var vi kan skaffa oss betel att tugga på. Gröna skyltar och blinkande grönt ljus skall visa vägen. På landsbygden kan man bli betjänad av lättklädda damer. I bikini. Men det lär bara vara betel de säljer.
Det är betelpalmens nötter som hackas, blandas med kryddor och släckt kalk, läggs på ett löv och tuggas. Saliven rinner till och det gäller att se upp för det spottas ofta och färgen på saliven avslöjar betelnjutarna. För betel anses ha en uppiggande effekt. Deras leenden, är dock inte vackra när tandköttet färgas rött.
Från vårt fönster kunde jag äntligen skåda en sådan butik. Utan bikinidam.
Förbeställd mat på restaurangen. Två brödskivor med smör, egen variant på capresesallad, skaldjurssoppa, fisk och skaldjur och brylepudding. Plus en öl/cola eller vatten. För ca 215 SEK. Det underliga är att kryddning med salt och peppar inte tycks vara uppfunnet vare sig på Taiwan eller Sydkorea.
Vi orkade inte stanna uppe till 21:30 då baren öppnade, utan drog oss tillbaka. Är man trött så är man.
MÅNDAG 18 mars:
Ingen vacker soluppgång idag. Disigt.
Mycket att välja på till frukost. För mig blev müsliblandningen bäst. Bra espresso i maskinen.
Första stopp idag var ett Konficiustempel, även känd som Taiwans första skola. Byggd 1665.
Huvudentrén Pangong Stone Archway, var belägen på andra sidan av en gata. Som namnet antyder var den av sten och därför mer iögonfallande ( för mig) jämfört med alla andra entréer.
Inom tempelområdet fanns en Pangchi – halvcirkel formad pool – där det bodde sköldpaddor.
Konfucius levnadsregel nummer ett var att människan skall leva i harmoni. Här och nu. Vidare ansåg han att man skulle vara artig, studera hårt och jobba hårt. Fast det där med att studera hårt gällde ju bara männen! Utbildning var A och O.
Det fejades och städades runt templet eftersom det under morgondagen skulle festas med anledning av firandet av sista dagen av det kinesiska nyåret.
Upprepade flygningar över staden på förmiddagen. Lät som jetplan på låg höjd. Vi såg inga plan pga diset. Kineserna? Inte alls sa vår inhemske guide. Detta var Taiwans jetplan – de har gamla omoderna plan som låter mycket – Kina har betydligt modernare tystgående jetplan.
Buss till stopp två och tre.
Först ett tempel till Mazu:s ära. Något så unikt som en kvinnlig kejsarinna. Hon var sjömännens skyddarinna.
An’png Kaitai Tianhou Palace , det officiella namnet på templet.
Det berättas att hon räddade sin far och två bröder från att drunkna. De kunde inte simma, medan hon var en hejare på det. Vad hjälpte det – hon drunknade.
Promenadavstånd därifrån till Fort Zeelandia. Holländarna var här på 1600-talet och byggde fortet som senare förstördes av efterkommande styren. Det var holländarna som kallade ön för Formosa = den vackra ön.
Endast en ursprunglig vägg finns bevarad. En staty på Koxinga fanns på området. Han som var den stora hjälten som drev bort holländarna.
Programpunkt fyra: Lunch innan vi drog vidare. Vårt första runda bord med snurrbricka. Det var seafood. Det var gott! Så klart sölade jag på min enfärgade t-shirt.
Stora fina motorvägar med 3-4 filer , ofta uppbyggda på pelare, och rastplatser med rena fräscha toaletter, imponerade.
Kräftans vändkrets passerades utan något stopp. Fanns ingen markering eller turistfälla byggd kring linjen. Både bra och dåligt.
Eftersom det just idag var bussförarnas dag , sjöng vi ”Vår busschaufför…..”för vår ”chaufförska”, som Markus säger.
Åter vid hotellet i Taipei vid femtiden. Nytt rum, hämta väskan på våning två och inspektera rummet. Fönster mot gatan och larmet därutanför, kallt på rummet men ingen mögeldoft.
Ut för kvällsmat vid halv sju. Vi tog samma food-court som första kvällen. Fem till i gruppen hade tänkt som vi.
Förvånande att det skiljer så mycket i trafikljud mellan Tainan och Taipei. Det låter väldigt mycket i huvudstaden och frågan är om vi ens hört stridsplanen flyga över.
TISDAG 19 mars:
Trafiklarmet avtog och det störde inte alls. Väcktes däremot av att det regnade. Väderprognosen förutser att regnandet upphör vid 11-tiden. Detta är vår första regndag, så vi klagar inte. Men den goa värmen saknar vi – bara 15°. Det blåste rätt friskt i vindbyarna.
Programpunkt ett gick till Taiwans nordspets, till Yehliu Geo Park som är berömt för sina spektakulära klippformationer av kalksten och sandsten. Mest fotograferad är ”Queen’s head” som är Nefertiti i profil. Hon har inte många år kvar eftersom eroderingen tär på hennes smala hals. Det var strikt ordnat med vakter och vilken sida man skulle gå på om man ville ta foton.
Det hade slutat regna så våra farhågor om hala stenar fick nedgraderas och det var ju bra. Vindbyarna gjorde väl sitt till för att torka upp de utmärkta stigarna och trapporna.
Regnrocks-försäljarna hade en bra dag. Hade jag inte min utmärkta poncho med mig, så hade jag satsat på en färggrann regnkappa för ca 33 SEK. Det som såldes idag var av kraftigare slag. Inte dessa tunna plastpåsar för engångsbruk. Det var en riktigt färgrik samling människor bland stenskulpturerna.
Programpunkt två:
Lunch åt vi på ett hotell vid bussparkeringen. Det var buffé och mest seafood och framför allt krabbor. Den som hamnade före mig i matkön, plockade helt ogenerat tallriken full med friterade små krabbor. Inget annat!
Det mesta var gott. Fanns t.o.m. glass!
Programpunkt tre:
Ett besök i Jiufen, en gammal guldgrävarstad som legat relativt orörd sedan den japanska kolonialeran (1895 –1945). Staden ligger 500 m.ö.h och vi hade fina vyer över den norra kusten. Här skulle vi promenera i trånga gränder och helst inhandla te eller små dessertbollar gjorda av tarotroten. Typiskt Taiwanesiskt. Alla, säger alla turister skall hit och trängas. Vi inhandlade inget.
På denna plats spelades filmen ”City of sadness” in. Handlar om en incident 28 februari 1947 då en gammal dam som genom att sälja cigaretter bröt mot monopolet, helt sonika slogs ihjäl . Upplopp, militärinsatser, krigslagar och massakrer där minst 18 000 miste livet. Ända till 1980 var det förbjudet att tala om detta. Filmen kanske finns på någon strömningstjänst?
Tillbaka vid fem-tiden. Helt utmattade. Jag lyckades med en power nap innan vi skulle ut på jakt efter något ätbart.
Vi lyckades hitta den japanska restaurangen som Magnus rekommenderade. En förbipasserande inföding förklarade kösystemet för oss. Ett A4-ark med siffror sade oss inte så mycket för vi hade tur och fick sittplats direkt. Det blev varsin nudelsoppa på japanskt vis. Äntligen en soppa med smak. När man äter med pinnar tar det längre tid så att mättnaden hinner infinna sig.
I Seoul hörde vi nästan inga blåljus-signaler men här har de hörts oftare. En del av förklaringen kan vara att en brandstation finns ett kvarter från vårt hotell. Vi såg en utryckning som knappt hade börjat förrän den slutade. Tack för det! Igen! Finns väl inget otäckare än bränder.
”Für Elise” spelas av sopbilarna när de kommer för att hämta de väl paketerade påsarna och paketen. Källsorterat och klart! Det är inte det minsta ”skräpigt” bland skräpen innan hämtning. Vare sig råttor eller fåglar har synts till vid uppsamlingsplatserna.
ONSDAG 20 mars:
Vårdagjämning.
Strålande sol idag. Förväntad temp 18-19°.
Vår sista dag. Ledig dag. Vad göra?
Vår avresa sker 23:40 och det brukar ju vara bekymmersamt med förvaring av resväska och övrig packning. Det problemet slipper vi. Hotellrummen får disponeras till 17:30 när Che hämtar oss för avskedsmiddag på Grand Hotel. Där har vi hela två timmar på oss innan det blir skjuts till flygplatsen.
Men innan dess hann vi med ett besök i gamla stan. Vår guide hängde med oss och tack vare honom hamnade vi på ett japanskt kafé där vi alla blev nöjda över våra val. Jag har nog aldrig tidigare fått så stark espresso! Vi fick också tips om bao – en slags taiwanesisk hamburgare.
Vi tog oss ner till Tamsui-floden där det mesta var stängt . Såg ut att vara stället man går till kvällstid.
Vi såg en rödklädd brud sminkas inför fotografering.
Fotografer även inne i de gamla delarna. Vi spekulerade om att detta nog var blivande fotoreportrar och scriptor eftersom de var så många och gav inget intryck om att vara proffs.
Vi köpte varsin bao och hittade en bänk i solen för att inmundiga dessa delikatesser. Risbröd med fyllning av bl.a. koriander, kött, fläsk, lök, någon sås och som smakade nja. Utan koriandern kan det inte varit särskilt smakrikt?
Ety äkta par hade lite roligt åt oss där vi satt på rad och mannen erbjöd sig att ta att kort på oss med min mobil.
Utbudet av varor var same, same but different. Det var teer, torkad frukt, styckfrysta bär, kryddor och tyger i guld i rad på rad. Eftersom ingen av oss är speciellt shoppingbenägen, tröttnade vi fort och siktade mot hotellet. Där tog vi en kaffe och slappade innan vi blev hämtade vid halv sex för färd mot Grand Hotel.
Hotellet började byggas 1952 och tog 21 år innan det var färdigt. Pampigt värre och detta var tidigare det finaste hotellet i Taipei. Alla celebriteter på besök har bott här.
Buffén var stor med allt från skaldjur, sushi, soppor, grönsaker, diverse kötträtter, efterrätter, frukt, småkakor, glass, kaffe, läsk , öl och vin. Vi tog det lugnt, mycket lugnt för här skulle vi vara i två timmar. Godast var kapris, ädelost och glass.
Skjuts ut till flygplatsen där det inte gick att byta plats i flygplanet. Föga förvånande.
TORSDAG 21 mars:
9 tim. och 20 min. till Dubai. Inget man längtar efter precis.
2,5 tim. väntan i Dubai på flyg till Köpenhamn.
Flygtid 6 timmar 30 min. Sena från start med 40 minuter
Mina iakttagelser om olikheter och struntsaker.
För det första: Alla toaletter har varit gratis och i det närmaste kliniskt rena. Det har inte saknats papper och om det har gjort det inne på toaletten så har det funnits en gemensam utanför toalettbåsen.
Munskydd. Asiater bar ju munskydd redan innan pandemin men jag upplever nog att det ökat. Speciellt taiwaneserna tycks gilla detta skydd. Vi fick ju varsitt självtest när vi anlände… men inga munskydd.
Maten har inte varit någon Wow-upplevelse. Beror det på att vi själva saltar och kryddar för mycket? För just sältan har vi saknat. I bägge länderna. Saltkar står inte på borden. De får man be om. Visst har de såser av diverse slag men vi har inte precis experimenterat.
Avsaknad av träpinnar. De i metall var omöjliga för tappra västerlänningar som ändå försökte.
Ölen var väl sisådär. Blev mest vatten . Medhavd vatten gick bra. Vinet var dyrt och fanns inte vid gatustånden. Hotellen har fyllt på med vatten varje dag. I bussen har vi också vatten, så det kontot gick på plus. Kranvatten ej lämpligt. Måltidsdryck är ovanligt. Den tunna soppan som serveras är det som dricks. Vi tyckte nog att den var tunn för att vara soppa.
Kaffet. Det som kunde smaka kaffe, var espresso. ”Americano” ratades direkt. Tur att vi plockade med oss espressopulver. Vi fick ofta frågan om ”cold or hot?” Kall kaffe? Nej, tack! Lite konstigt att de vill dricka kallt kaffe när åtminstone de äldre ogärna dricker kalla drycker.
Ost – vårt självklara pålägg har vi saknat.
Tofu lär jag nog aldrig fatta eller uppskatta. Jag har prövat detta påfund i diverse rätter , men är svårflirtad.
På tunnelbanan, bussar och kaféer skall det helst vara tyst. Blir man för högljudd får man tillsägelse eller arga blickar.
Så skönt att slippa tänka på dricks. Än har våra vänner i väst inte turistat i dessa delar än, så den kulturen har inte slagit rot ännu. Tackar vi för!
En mycket innehållsrik resa med en väldigt duktig guide. Vi är mer än nöjda 🩷
majwik 